Den utrotningshotade handskakningen

Dagens fråga:

På vilket sätt har du anpassat dig till de förändringar som Covid-19-pandemin har medfört?

I mitt jobb gör jag flertalet hembesök varje dag. Tidigare brukade jag alltid inleda med en handskakning som hej och en när det var dags att säga "Tack för mig". Det upphörde när pandemin var som värst, såklart. 

Numera, när vi sakta börjat gå tillbaka till hur det brukade vara - även om det aldrig kommer att bli som förr - så låter jag kunden ta initiativet. Räcker kunden fram handen, så tar jag i hand. 

Väldigt ofta märker jag osäkerheten hos personen jag möter. Ögonen och kroppsspråket som nervöst reagerar på rösten i huvudet:

"Hur gör jag nu? Ska jag räcka fram handen? Är det oförskämt att göra det? Eller är det kanske ännu mer oförskämt att inte göra det?"

Jag tycker det är synd.

Visst, att inte skaka hand minskar risken för att sprida sjukdomar. Och det här med att krocka knytnävar eller dra till med en awkward armbåge lär aldrig få riktigt fäste i vår del av världen.

Handskaningen är så pass etablerad (eller rättare sagt var). Frågan är om den verkligen varit ett särskilt stort problem tidigare? Den där sociala osäkerheten och distanseringen som numera infinner sig kan ju inte heller vara särskilt nyttig.

Det finns något vänligt och välkomnande i ett handslag. En känsla av samhörighet. Ett perfekt mellanting när en kram känns för närgången och en nickning för opersonligt.

Återinför handskakningen, det tar jag i hand på. 🤝