Dålig dag eller dumhuvud?

När jag skulle svänga in i ett radhusområde idag, visade det sig att en kraftledning fallit ner och blockerade infarten. Efter en liten omväg kom jag ner på rätt gata igen.

Där mötte jag en buss i riktning mot den omöjliga utfarten. Jag bromsade in, blinkade med helljusen och viftade med armen ut genom rutan för att varna honom. Hans reaktion var att mer aller mindre ta sikte på min bil, så att jag fick kasta mig mot trottoaren. 

Vad handlade det om? Ingen aning.

Kanske hade han haft en dålig dag. Eller så var han van vid att såna situationer alltid var förenat med att nån jobbig typ ville klaga på linjetrafiken. Eller så var han bara dum i huvudet. 

Jag vet inte, men det fick mig att fundera...

Det kan ju faktiskt vara så att han hade förutfattatade meningar om vad det gällde. Han "visste" att det var nån grinig jävel och betedde sig därefter. Ingen ursäkt såklart, men en möjlig förklaring. 

Det fick mig att tänka på hur ofta vi alla har förutfattade meningar om saker och ting. Vi tackar nej till en tillställning, eftersom "vi vet" att det alltid är tråkigt. Vi skiter i att svara i telefon, eftersom den där personen "alltid är så sjukt jobbig".

Oftast kanske vi har rätt, men ibland kan ju faktiskt det mest oväntade ske – speciellt om det gått en tid. Vem vet, vi kanske upplever något vi aldrig hade räknat med. Det kan vara värt att omvärdera de där fördomarna emellanåt.

Den där busschaffisen kanske visar sig vara en helskön snubbe när jag möter honom nästa gång. Det kommer jag aldrig få veta, eftersom ett sånt möte skulle innebära att jag ger honom fingret och kör vidare...